myjdbstory -

Seriöst?

Ni är så blåsta! ALLA Fannys läsare är så jävla blåsta!

Fattar INGEN av er att bloggen är total hackad av mig? Bytt lösenord på hela skiten så lycka till med att få tillbaka den. Åh, vänta, ni kommer INTE få tillbaka den.

myjdbstory kommer inte finnas kvar, den kommer att dö ut, hahaa.

HA DET GÖTT SUCKERS!

Chapter 30 - I want you

Jag andades lyckligt ut. Visst, saknaden var så stor att det sved i bröstet på mig, men jag visste ju att om bara ett dygn, skulle jag vara i hans famn igen. Förmodligen. Nu var det bara det svåraste kvar, att försöka övertala min överbeskyddande mamma. Sedan var jag klar för att åka.

Jag spanade ut över den smockfulla flygplatsen. Väl beklädd med tjock luva och mina svarta Raybans framför ögonen. Kenny stod bredvid pelaren en bit ifrån mig, för att inte dra för mycket uppmärksamhet. Mina fans skulle snabbt förstå att jag var i närheten om Kenny fanns här, så vi höll ett litet avstånd. Jag satte mig ner på den plastiga stolen och kollade mot öppningen där alla från hennes flygplan skulle anlända. Jag kunde inte riktigt förstå att saknaden var så stor, men hon var min prinsessa. Den jag inte skulle kunna leva utan.

Ett högt skrik fick mig att rycka mig ur min trans. En ung tjej slängde sig i en killes famn. De kramade om varandra hårt och jag kunde inte förmå mig att kolla bort. Sekunden senare började det sakta gå upp för mig att flickan kommit från Felicia’s flygplan. Jag flög upp från stolen och började snabbt tränga mig igenom folkmassan. En del sura mumlande ljud kom från folket jag löst puttade undan, men ingen av dem förstod hur mycket jag behövde komma fram. Jag ställde mig framför avspärrningen i rött och spanade allt vad jag hade.

Minuter passerade och fler och fler hittade sina vänner, flickvänner, pojkvänner och familj. Men än så länge hade inte Felicia kommit. Kenny hade satt sig ner på min plats med en kaffe i handen. Jag kunde knappt vänta med att få se hennes vackra ansikte igen. Känna hennes läppar mot mina.

Jag kollade upp mot öppningen igen och mitt hjärta stannade. Där stod hon. Mitt i vimlet av alla som trängde sig förbi henne. Hon kollade sig förvirrat omkring, och jag kunde inte göra något annat än att stå där och kolla på henne. Felicia spanade med sin blick över folkmassan och mötte till sist min. En rysning löpte längs med min ryggrad. Hon stannade med blicken på mig i några sekunder innan hon fortsatte. Där slog det mig. Mina glasögon gjorde det omöjligt för henne att identifiera mig.

Jag hoppade lätt över avspärrningen och tog mig fram mot henne. Försiktigt sköt jag upp mina glasögon för att möta hennes blick. Felicia stannade till när hon såg att det var jag. Snabbt slängde hon sig i min famn och jag höll hårt om hennes midja. Tryckte henne närmre mig och andades in hennes underbara doft.

”Jag har saknat dig så mycket”, viskade Felicia i mitt öra och jag la min högra hand på hennes korsrygg för att kunna trycka henne ännu hårdare mot mig. ”Jag har saknat dig med”, svarade jag och mötte hennes vackra ögon. Hon log det vackra leendet jag älskade. ”Jag älskar dig”, sa jag plötsligt. Hon kollade lite förvånat på mig, men sken upp sedan. ”Jag älskar dig med”, svarade hon och sekunden senare möttes våra läppar.

Vi låg i soffan i min mormor och morfars hus och myste. Felicia låg i min famn och jag planerade inte att släppa henne på ett bra tag.

”Vart tog alla vägen?”, frågade hon och lät sina fingrar trippa över min bröstkorg. ”Middag. Mammas vän bjöd de alla på en fin middag”, sa jag och hon log lite, innan hon mötte mina läppar i en kyss. Felicia avslutade den, men jag la ett finger under hennes haka och kysste henne igen. Jag drog upp henne över mig och hon fnissade till. ”Justin, vad gör du?”, mumlade hon mellan kyssarna. ”Jag vill ha dig”, mumlade jag och hon ryste till.

”Justin…”, sa hon bara. Tveksamt. Jag stoppade genast mig själv, även fast det var motvilligt. ”Vill du inte, så förstår jag. Jag kommer inte tvinga dig till någonting”. Felicia flinade lite och kysste mig sedan igen, målmedvetet. ”Jag litar på dig, jag vill ha dig och är redo”, mumlade hon snabbt och jag kollade in i hennes ögon. ”Säkert?”, frågade jag. Hon nickade och jag mötte hennes läppar igen. Sensuellare, hetare och mer kärleksfulla kyssar tog plats istället för de andra.

Hon knäppte långsamt upp min skjorta och lät sina fingertoppar försiktigt glida över mitt bröst. Jag drog hennes linne över hennes huvud och hon log lite. Våra läppar möttes igen och något exploderade i mig. Jag kunde inte få nog av henne. Jag ville ha henne mer än någonsin och nu skulle det hända. Jag tryckte henne närmre mig och vi visste båda vad som skulle hända. Vi ville det båda två. ”Jag älskar dig Felicia Stone”, viskade jag i hennes öra. Hon kysste mig hårt. ”Jag älskar dig mer Justin Drew Bieber”.

Där började den bästa kvällen i mitt liv hittills, med flickan jag älskade. Flickan jag skulle döda för, flickan med namnet Felicia.

Datum:2012-01-15 l tid: 15:36

Hej söta läsare! Jag har inte slutat skriva, bara varit mycke i skolan!

Efterlängtat chapter tror jag , enjoy!

Börjar att skriva chapter 30

IM BACK!

UPDATE!: Jag har INTE slutat, bara lite mycket första veckan! Chapter 30 kommer troligtvis idag (söndag) puss ♥

JULLOV = INGEN UPPDATERING!!!

Hej på er älsklingar! Det kommer förmodligen inte komma några chapters på jullovet. Jag kommer nog allvarligt inte orka att sätta mig och skriva, utan jag kommer att vara med mina fina vänner.

Hoppas ni alla får ett jättebra lov och kika in på bloggen när lovet är slut!

Bay sötisar! ♥

Chapter 29 - Home for holidays

Allt jag visste var att jag var tvungen att ringa min pojkvän. Min pojkvän som kanske inte skulle vara den gladaste, eller lyckligaste som han brukar vara, när han får reda på vad jag gjort. Kinderna brände när jag sträckte mig efter min mobil. Chris grimaserade lite frågande, men jag slog bestämt in numret. ”Du klarar det här”, mumlade jag om och om igen. Två toner gick fram innan han svarade. ”Hey babe!”, sa han glatt och jag svalde hårt. ”Justin, jag har gjort något hemskt, något som du inte kommer att gilla”

Jag kollade ut genom den tonade fönsterrutan i taxin. Det kändes konstigt att komma åkandes i den svarta taxin på gatan jag växt upp på. ”Då var vi framme”, sa Taxi chauffören och vände sig om i sätet så han kunde se mig. Jag väckte mig snabbt ur min tillbaka blick och log lite. Chaffisen kliade sig i nacken och gav mig en konstig blick. ”Ha en god jul”, sa jag vänligt och tryckte några sedlar i hans hand. Han suckade lite och skalade långsamt av två av dem och sträckte tillbaka dem. ”Behåll växeln, och som sagt, ha en god jul”, sa jag och firade av mitt största leende. Chauffören lyste upp lite och log. ”Detsamma”, sa han och stoppade ner pengarna i hans ficka. Jag drog ut min handväska och kollade sedan in det gamla vita huset. Taxin åkte iväg med vrålande däck och jag stod ensam kvar på gatan.

Mama Jan hade låtit alla på skolan åka hem över julhelgen. För att få fira högtiden med sina familjer och släktingar. Alla hade varit mer än glada över nyheten, medans jag istället hade bildat en stor klump i min mage. Min mamma och jag hade inte pratat på över en vecka. Jag hade diskret frågat Jan om jag kunde stanna kvar på skolan, men allt hon gjort var att skratta. Kanske var det en sådan lustig tanke att inte vilja komma hem, att hon bara brast i skratt.

Jag andades ut hårt och skymtade någon röra sig i köket. Klockan var runt ett och släktingarna skulle komma om ungefär en timme. ”Okej, det är din mamma. Hon älskar dig”, mumlade jag och tog ett steg mot dörren. Glömde jag säga att det var ett osäkert steg? Plötsligt öppnades dörren vidöppet och där stod hon, min mamma, i det hemska rosa förklädet hon köpt förra året. Hon såg tveksamt på mig.

”Jag såg dig komma”, medgav hon och la armarna i kors. ”Jaha”, svarade jag osäkert. Jag hade alltid kunnat prata med min mamma, så den här stämningen var ovanlig, speciellt mellan oss. Hon kisade och kollade mig rakt i ögonen. Tveksamt tog hon några steg framåt mot mig. Hon stannade några steg ifrån mig och vi kollade varandra konstigt i ögonen. Granskade varandras uttryck. Plötsligt drog hon in mig i en stor omfamning och jag la hårt armarna om henne. ”Förlåt älskade vän”, viskade hon och smekte mig över håret. Jag andades in hennes doft, Gucci’s sommar bris som hon användt ända sedan jag var liten. ”Förlåt mig med, för allt. För att jag inte ringt, eller hört av mig. Att vårat samtal kom i alla tidningar…”, sa jag med det sämsta samvetet någonsin. Mamma kramade om mig hårdare och jag begravde ansiktet i hennes axel. ”Gumman, du kunde omöjligt veta att någon filmade dig. Men som jag sa, du behöver vara försiktig”, sa hon beskyddande, och det var egentligen inte konstigt. Hon ville inte att jag skulle åka illa ut.

Vi avslutade kramen och log sedan mot varandra. ”Gästerna kommer straxt, så tyvärr måste jag in och laga mat. Men din far skulle nog uppskatta att sin dotter kom och hälsade”, sa hon leendes. Ett plötsligt sug in ut i mig fick mig att lägga på ett kol. Jag rusade uppför infarten och hörde bakom mig hur mamma skrattade till. Dörren som fortfarande stod på vidgavel, passerade jag igenom snabbt.

”Pappa?”, ropade jag frågandes. En tidningsrasslande fick mig att le stort. Nästa sekund var jag på väg in i vardagsrummet. Där satt min lilla pappa, bakom den stora lördagsbilagan. Texter som ”Julafton – är det en överskattad högtid?”, ”Hur du får det perfekta julbordet”, och nästa artikel fick mig att stanna upp lite i min iver. ”Julens hetaste kändispar”. ”Papput?”, frågade jag leendes för att få hans uppmärksamhet. Han kollade genast upp på smeknamnet jag användt ända sedan jag var liten. ”Felicia!”, sa han glatt och reste sig snabbt upp från soffan han låg i. Jag slängde mig om hans hals och inte förens nu kunde jag förstå hur mycket jag saknat honom. Han och mamma.

Vi alla satt runt middagsbordet. Skrattandes, pratandes och skojandes. Julen var här och alla kunde känna den fantastiska stämningen. Patrik, mammas bror, som var den största skojaren på hela jorden, skulle såklart slå i glaset för att fånga allas uppmärksamhet. ”Då är det dags för det årliga talet!”, utbrast han glatt. ”Åh pappa, du suger!”, suckade hans dotter och min kusin, Malin. Hennes tvillingbröder som är 2 år gamla, nickade instämmande. Patrik skrattade till och harklade sig sedan.

”Jag är ju ingen talare, men ändå står jag här”, började han med. Samma som alla andra år. Mamma slog till honom i magen och han flinade till. Den gamla julskivan spelades i bakgrunden och ljusen på bordet lyste fint. ”Ett år har det varit sedan den förra julen. Ett år som det har hänt mycket på. Malin började förskolan, min kära syster Elisabeth brände middagen, och Felicia kom in på landets, kanske till och med världens finaste sångskola!”, sa han med imponerat ansiktsuttryck. Sedan ändrades det snabbt. ”Inte bara en fin sångskola, utan fina nya vänner. Fina nya pojk-vänner”, sa han och blinkade. En mycket öm punkt nåddes i mitt försvar. ”Jag antar att det inte bara är jag som är intresserad att höra om ryktet är sant”, sa han menandes och log stort. Jag hade två alternativ att välja på: Springa där ifrån – Eller spela dum. ”Vilket rykte?”, frågade jag och log mot alla runt bordet. Malin hoppade upp och ner i iver på stolen och mamma gav mig en blick.

”Justin Bieber och ditt dejtande!”, sa Patrik. Jag fnös till och log lite. Alla granskade mig skeptiskt och det kändes som jag var i ett rum som krympte till mindre och mindre. Vad skulle jag i hela friden göra? Jag ville inte vara ensam och berätta för dem, Justin skulle få vara med mig. ”Tack för maten”, mumlade jag och reste mig snabbt från bordet. Snabbt, innan någon hann fånga upp mig, eller fatta vad som hade hänt, var jag på väg uppför trappan in i mitt rum. Jag smällde igen dörren och slängde mig på sängen.

Jag kom ihåg Justin’s och mitt samtal för ungefär en vecka sen. Vi hade inte hörts sedan dess, och jag visste inte om han var arg på mig.

Han hade varit dödstyst när jag pratat klart. ”Justin?”, hade jag stammat fram. Allt jag hörde var hans andetag. ”Vi får prata mer sen. Jag måste fixa det här”, sa han kallt. Jag kommer ihåg smärtan i mig. ”Hej då”, sa jag tveksamt med gråten nära. Justin svarade inte, utan klickade mig direkt.

Tänk att allt hade varit så bra. Fantastiskt faktiskt, men på mindre än en minut, hade min farbror fått mig att må sämre än på länge. Jag kollade på min mobil som låg bredvid mig. Borde jag? Innan jag hunnit komma på något argument för att inte ringa, hörde jag signalerna sakta höras i mitt öra.

”Justin”, svarade han skrattandes. Jag andades tyst, det kändes ovant att höra hans röst. ”Hallå?”, frågade han och jag antog att han inte kollat vem det var som ringde innan han svarade. Jag andades högt till och samlade sedan ihop mitt mod. ”Justin, det är jag, Felicia”, sa jag. ”Felicia!”, utbrast han högt. Jag visste inte hur jag skulle reagera. ”Ursäkta mig”, hörde jag Justin säga till de andra. Fotsteg hördes i telefonen och sedan en duns.

”Felicia”, mumlade han sedan. Jag log lite med tårarna nära. ”Justin”, svarade jag sedan och han andades mjukt ut. ”Jag har saknat din röst”, sa han med en plågad röst. Jag grimaserade lite, saknaden värkte i mig. ”Jag saknar dig”, mumlade jag och andades hackigt till. Justin gjorde detsamma. Allt sedan vårat lilla ”bråk” var totalt bortblås. Luften hade rensats och bytts ut mot en stark saknad. ”God jul”, sa jag sedan och han suckade lite. ”Det är inte riktigt en god jul”, sa han plågat. Jag rynkade pannan. ”Vad menar du?”, frågade jag med eftertryck i tonen. ”Du är inte med mig”, sa han allvarligt och jag log lite plågat. ”Justin…”, mumlade jag och en tår ramlade nerför min kind. ”Jag flyger över dig imorgon! Direkt!”, utbrast han glatt och bestämt. Jag log med ett nybyggt mod. ”Jag kommer”, sa jag bestämt. Justin andades lättat ut i telefonen och jag gjorde detsamma. ”Jag saknar dig sötnos. Vi ses snart”, sa han med mjuk len stämma, och jag log snett. ”Jag saknar dig med. Ses imorgon”, sa jag och sedan klickade vi.

Tid: 10:30 l datum: 2011-12-24

God jul på er alla fina läsare! Här har ni ett extra långt kapitel, som en liten julklapp från mig!

Ha en bra jul med nära och kära, och sätt igång Justin's julskiva, gärna på replay så hela släkten får en touch av Bieber Fever! Puss♥

Chapter 28 - Disaster

Jag var på väg upp från botten igen. Nu när jag hade det här bandet i min hand skulle hon inte våga att stå upp mot mig längre. Jag hade en plan. En plan som skulle få Felicia Stone att hoppa av skolan. Och kanske mer än det. Jag hade nämligen flera planer som var på väg att startas. Felicia Stone, du ligger illa till.

”Vad?”, sa jag för tusende gången mot Chris. Han granskade mig lika dant, som han gjort hela morgonen. Antagligen för att han var orolig för mig. Jag hade inte sovit i natt. Bara legat och grubblat över bråket med min mamma. ”Inget”, sa han sedan och log lite. Samma svar som alla andra gånger. Jag visste att han ljög, jag visste det. Vi fortsatte att tyst äta våran frukost runt bordet i matsalen. Louise fanns på plats, och givetvis hade hon och hennes kompanjoner samlats i mitten av rummet för att ha allas uppmärksamhet på sig. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan. Jag kollade mig omkring i den ljusa matsalen med de märkliga växterna som stod utplacerade på ett riktigt fundersamt sätt. Det tydligen inte bara Chris som hade ett vakande öga på mig idag. Jag mötte många nyfikna, döljande, leende blickarna. Hade jag missat något?

”Jag står inte ut med att alla kollar på mig Chris. Kan vi röra på oss?”, frågade jag och han nickade, samtidigt som en gnutta panik speglades i hans blåa ögon. Vad var det som alla visste, förutom jag? Antagligen något stort och hemligt. En tung klump hamnade i min mage. Hemligt…Justin’s och mitt förhållande var under tiden hemligt. Eller det skulle i alla fall vara det ett tag till. Förhoppningsvis. Chris sköt ut sin stol med ett obehagligt ljud. Jag grimaserade lite och reste mig sedan också. Chris tog min arm i sin och drog mig snabbt ur rummet.

”Vad är det med dig? Dig och alla andra?”. Chris stelnade till lite när jag spottade ut frågan som legat på min tunga ett bra tag. Han tryckte mig snabbare framåt i den långa korridoren, som han skyddade mig från något. ”Felicia, du kommer att få reda på det på ett eller annat vis, lika bra att det är mig du hör det från”, sa han och jag rynkade omedvetet pannan. Jag gillade inte att vara ovetandes om något. Speciellt när jag kunde ana att det handlade om mig. Chris öppnade dörren till vårat rum och jag stapplade in.

”Sätt dig”, sa han beordrande och jag sjönk snabbt ner på sängen. ”Berätta för mig Chris. Berätta”, sa jag och svalde. Jag hade en känsla av att jag egentligen inte ville höra, eller veta nyheten. Han suckade och drog handen genom håret. ”Jag förstår egentligen inte att du inte hört det från Justin, men han kanske inte heller märkt det”, mumlade han och slog ut med händerna, som han inte alls blev klok på det han sa. Jag rynkade pannan återigen och en rysning löpte längs med min ryggrad. Det var galet tyst och jag stod verkligen inte ut med att se honom stå där och veta precis allt, medans jag satt där som ett fån på sängen. Som sagt, jag gillade inte att vara ovetande.

”Bli inte upprörd bara…bara låt mig prata klart”, sa han och höll fram händerna. Jag suckade och viftade med händerna. ”Kör”, sa jag och bet mig i läppen. Han böjde sig ner bakom sin säng och tog upp en skvallertidning. Jag suckade. ”Chris, jag vet redan om det”, sa jag och himlade med ögonen. Han såg paff ut. ”Så du visste redan att ditt telefonsamtal med din mamma finns ute på hela nätet?”, frågade han och jag stelnade till. Varenda muskel i min kropp drog ihop sig i panik. ”Va?”, mumlade jag och det kändes nästan som rummet började snurra. Chris spärrade chockat upp ögonen och slog till sig själv i pannan. ”Du visste inte. Shit. Sorry Fel, jag skulle berättat på ett annat sätt…kanske…”, Chris fortsatte att klaga på sig själv, medans jag kopplade bort omvärlden.

Mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare och andningen oregelbunden. Alla visste. Alla visste om mig och Justin. Alla hade hört min och min mammas konversation. Sett mig gråta. Alla förutom Justin. Eller jag visste ju inte det, men han skulle väl höra av sig direkt om han såg något sådant. Ett starkt illamående kom fram krypandes och jag vek mig dubbel. Golvet snurrade och långt borta hörde jag hur Chris panikslaget försökte få kontakt med mig. Men det var omöjligt.

Jag skämdes över vad som läckt ut. Jag skämdes över att satt min mamma i en sådan position. Jag skämdes över att jag avslöjat Justin’s och mitt förhållande, utan att han var medveten om det. Jag skämdes över att jag själv satt flera personer i dålig dager i media, och jag kunde inte göra någonting för att stoppa det.

Snabbt insåg jag vad som gjorde mig så illamående. Mig själv. Jag äcklade mig själv av att vara så dum, korkad och oansvarig. Justin hade sagt att vi skulle vara försiktiga, men ändå så var jag inte tillräckligt uppmärksam om omvärlden. Jag hade just gjort något som kunde hota Justin’s karriär. Jag började hyperventilera och Chris la sin arm runt min kropp. ”Det är okej. Det är okej”, mumlade han lugnt om och om i mitt öra. Men ”Okej”, var det sista det var. Han hade ingen aning om vad jag just gett mig inpå. Chris strök mig över ryggen och plötsligt lät jag tårarna sakta rinna nerför mina kinder. Jag snyftade till och kunde inte förstå vad jag gjort för att det skulle bli såhär. Allt jag visste var att jag var tvungen att ringa min pojkvän. Min pojkvän som kanske inte skulle vara den gladaste, eller lyckligaste som han brukar vara, när han får reda på vad jag gjort. Kinderna brände när jag sträckte mig efter min mobil. Chris grimaserade lite frågande, men jag slog bestämt in numret. ”Du klarar det här”, mumlade jag om och om igen. Två toner gick fram innan han svarade. ”Hey babe!”, sa han glatt och jag svalde hårt. ”Justin, jag har gjort något hemskt, något som du inte kommer att gilla”

Tid: 21:45 l datum:2011-12-20

Efterlängtat kapitel tror jag... :) Ser att det är många nya som börjat att följa bloggen, kul! Så fortsätt att följa sötisar! ♥

Håller på med nästa chapter

Chapter 27 - Felicia Stone, hah.

”Det gör jag. Jag gillar henne, Felicia alltså, hon är en riktigt trevlig ung flicka”, sa hon och jag visste att något mer var på väg. ”Men, det kanske inte är det bästa Justin…”.

”Jag bryr mig inte”, avbröt jag vresigt. Mamma kramade om mig löst och log sedan lite. Ett oroligt leende. Hon reste sig upp och försvann sedan ut. Varför hade jag och Felicia nästan alla emot oss? Det kanske var dags att visa att de alla hade fel.

”Mamma, du skämmer ut mig”, mumlade jag i telefonen. Mamma skrek fortfarande och jag la mitt huvud i min lediga hand. ”Justin Bieber?!”, skrek hon upprört. Tydligen hade bilder läckt ut på oss, tillsammans när vi gick med händerna ihop flätade på flygplatsen. Mamma var inte direkt uppskattande av att bilderna med hennes enda dotter fanns över hela världen. Bilder med rubriker som löd ”Bieber’s nya flickvän?”. Jag gnuggade mina trötta ögon och kollade mig omkring i den mörka korridoren. Klockan var fyra på natten, men det stoppade inte min mamma. ”Vet du vad det står om dig?!”. Hon lät fortfarande helt förfärad och vägrade att sluta skrika. ”Mamma, jag behöver inte veta!”, sa jag trött och bestämt. Hon suckade och jag hörde prasslet av en tidning. ”Vem kan vara Bieber’s nya flickvän? På bilder nedan kan ni se de gulliga paret hålla hand när de tillsammans går mot flygplanet. Inga bilder finns på vem det kan vara, men vi vet att Felicia Stone, flickan som uppträdde med Justin på EMA, fanns inne i planet. Kan det vara hon som är Justin’s nya förälskelse?”, mamma lät besviken på mig. Jag kliade mig i nacken och suckade. ”Mamma, jag vet att du inte gillar att det kommer ut såhär. Men Justin och jag dejtar, och du får helt enkelt acceptera det”, sa jag och slog ut med handen i luften. Pappa i bakgrunden försökte lugna min kokande mamma.

”Fel! Du har aldrig varit den som velat vara på första sidan av ”klick” !”, skrek hon och jag masserade min tinning. ”Mamma, jag vill inte platsa skvallertidningarnas första sidor, men det är värt det”, sa jag och hon fnös irriterat till. Jag var inte van vid det här. Min mamma var alltid den som skulle supporta mig, vad jag en valde. Hon stod alltid vid min sida. Hade jag mördat någon, skulle hon hittat på en bra ursäkt och sagt att offret förtjänat det. Hon stod alltid vid min sida, så vad skulle hända nu? ”Jag känner inte ens igen dig längre! Vänta du bara, snart kommer du inte vara bra nog för den där Justin Bieber. Snart kommer han att vara intresserad av en annan tjej, och förvänta dig inte att jag kommer finnas för dig då. Jag kommer inte att vara en axel att gråta ut mot!”, skrek hon. Nästa sekund hörde jag den långa tonen som lät när du blivit klickad.

Jag sjönk ner mot väggen. Jag var i chock tillstånd. Hade det där just hänt? Hade min mamma sagt att jag inte var bra nog? Jag kände något vått mot min kind och torkade snabbt bort det. En salt ensam tår. Sekunden senare bröt helvetet loss och jag skakade våldsamt till. Tårarna gjorde mig blind. Blind och utsatt. Alldeles för utsatt.

Louise’s perspektiv:

”…jag behöver inte veta!”. Jag ryckte till och kollade mig omkring. Svart? Ilsket slet jag av mig min rosa sömnbindel som gjort mig synlös. Jag blängde omkring i rummet för att hitta källan till ljudet som väckt mig. Jag reste mig ur sängen och morrade ilsket. Jag klev i mina fluffiga tofflor och knöt min vita morgonrock runt min perfekta midja. Ja, jag var perfekt. Jag log mot min spegel bild och kände mig redan på bättre humör. Jag hörde en ljudlig suck och kom sedan på varför jag rusat upp mitt i natten.

Jag öppnade långsamt och försiktigt dörren och kollade ut i korridoren. Mot väggen lutade sig Felicia med sin telefon i handen. Hon verkade upprörd, och irriterad. Perfekt. Jag rusade så tyst jag kunde in i rummet med ett beslutsamt leende på läpparna. Jag greppade tag i min kamera och tryckte upp sidan för att sätta igång filmningen. Jag rusade sedan tillbaka till dörröppningen och klickade på den gröna knappen. ”Mamma, jag vet att du inte gillar att det kommer ut såhär. Men Justin och jag dejtar, och du får helt enkelt acceptera det”, sa Felicia och jag flinade elakt. Jag hade verkligen fångat rätt ögonblick. Mitt i bråket med hennes mamma, samtidigt som hon förklarade att hon och Justin dejtade. Återigen, Perfekt! Felicia hade redan från början tagit saker ifrån mig, saker som jag försökte att vinna. En sån liten råtta som hon passade inte in i den fabulösa världen som Justin tillhörde, jag gjorde! Hon hade tagit mitt solo, min chans! Mitt uppträdande på EMA, och min Justin! Hon förtjänade inte något av det, jag gjorde. Och hon kunde inte ens klä sig bra. Eller sminka sig! Aargh! Jag skulle fått allt det där!

Felicia sjönk plötsligt ner mot marken och började gråta okontrollerat. Jag zoomade med kameran och fångade det hela på min underbara kamera. Det här var perfekt, för perfekt. Jag var på väg upp från botten igen. Nu när jag hade det här bandet i min hand skulle hon inte våga att stå upp mot mig längre. Jag hade en plan. En plan som skulle få Felicia Stone att hoppa av skolan. Och kanske mer än det. Jag hade nämligen flera planer som var på väg att startas. Felicia Stone, du ligger illa till.

Tid:19:57 l datum: 2011-12-12

hm..(;

Chapter 26 - It's time to show ya'll

”Han kommer inte låta dig vara”, mumlade hon och gosade sig in i min famn. Jag kysste hennes panna och log snett. ”Jag bryr mig inte”, svarade jag och höll henne hårdare mot mig.
Just nu i det här ögonblicket, med den mest fantastiska flickan i hela världen i min famn, kunde jag inte bry mig mindre.

”Välkommen tillbaka miss Stone”, sa Mimmi glatt. Hon petade upp glasögonen från att falla av sin nästipp och jag log lite. ”Kul att vara tillbaka”, sa jag ärligt. Mimmi log ett litet leende och började sedan knappa på sin dator igen. Chris bar upp min väska och jag kollade surt på honom. ”Du vet, jag kan faktiskt bära min egna väskor”, sa jag och la armarna i kors. Chris suckade och släppte sedan ner den på golvet igen. Jag tog den själv och sedan började vi gå tillbaka mot rum korridoren. ”Det känns konstigt att vara tillbaka”, mumlade jag och såg mig omkring. Även fast vi bara hade varit borta från skolan i några dagar kändes det som en evighet. Chris kollade på mig med ett leende. ”Jag vet”, svarade han och jag kastade upp min väska på axeln, eftersom den envisades att åka ner hela tiden. Jag öppnade dörren till mitt rum och skrek till av åsynen. Chris skrattade till och jag släppte väskan på golvet. ”Åh nej, snälla säg att jag drömmer”, mumlade jag och klev in i det nuvarande hel rosa rummet.

Louise höjde blicken från sin glammiga tidning och såg ointresserat på mig. ”Åh nej, du är tillbaka”, mumlade hon och sänkte sedan blicken igen. Jag suckade och kollade mig omkring. ”Vad har du gjort Louise? Vart är min säng?!”, sa jag med höjd röst. Hon kollade på mig igen och suckade sedan tungt. ”Jag trodde du inte skulle komma tillbaka så jag gjorde rummet till mitt”, sa hon med en enkel axel ryckning. Det kokade i mig och jag räknade långsamt till tio för att hålla mig lugn. ”Louise, hämta tillbaka min säng”, sa jag beordrande. Jag hade inte sovit mycket på planet, utan både Justin och jag utnyttjade tiden vi hade tillsammans med att mysa. Justin skulle till New York för jobb och jag skulle tillbaka till LA. Louise suckade igen och la ner tidningen helt. ”Vet du vad, du slösar min tid. Gå och sov någon annan stans. Hitta en ny room mate”, sa hon irriterat och plockade sedan upp en fil för att omsorgsfullt börja fila hennes häxnaglar. Ilskan bubblade i mig och om inte Chris tagit ett hårt tag om mina armar, skulle jag inte tvekat att slå till henne. ”Hjälp! Hon är galen!”, skrek Louise och jag suckade hårt. ”Bitch”, mumlade jag och greppade sedan min väska. Chris drämde igen dörren efter sig och vi fortsatte sedan ner i korridoren mot hans rum.

”Får jag plats här då?”, frågade jag trött. Jag hade inte behövt det där säger jag bara. ”Ja då”, sa Chris tvärsäkert och tryckte sedan upp dörren åt mig. Jag kånkade in min väska och släppte den på golvet med en duns. ”Vart är din rumskamrat?”, frågade jag förvånat när jag såg en tom bäddad säng. Chris kliade sig i nacken. ”Mimmi berättade förut att han stuckit. Inte klarat pressen”, sa han sedan. Jag suckade och slängde mig ner på sängen. ”Så Jan är ok med att jag delar rum med dig? En kille?”, frågade jag och lät min kropp slappna av. ”Jag vet inte”, sa Chris ointresserat. Jag stängde ögonen och några sekunder senare somnade jag.

”Hej sweetie”, sa Justin i telefonen. Jag log och gosade mig ner i täcket. ”Hej”, mumlade jag tyst för att inte väcka Chris. ”Hur är det att vara tillbaka?”, frågade han och jag hörde att han dolde något för mig. ”Bra. Eller det känns lite konstigt”, viskade jag. Justin suckade plötsligt till och jag rynkade pannan. ”Hur är det Justin?”, frågade jag och vred mig åt andra hållet med ryggen åt Chris. ”Jag saknar dig”, sa han ärligt och den plågsamma tonen han gömt för mig, kom plötsligt fram. Jag svalde och försökte hålla tillbaka tårarna. ”Jag saknar dig med”, viskade jag och jag kunde känna tomrummet i mig. Jag hatade att vi redan var tvungna att vara ifrån varandra. ”Varför är du så tyst?”, frågade Justin med sin härliga stämma. ”Chris sover”, svarade jag menande. Justin svalde. ”Så, du sover i hans rum?”, en orolig stämma blandat med svartsjuka hördes i telefonen. Jag skrattade till högt. ”Justin, du behöver inte vara orolig. Chris är som min bror”, sa jag menande och han suckade lättat ut. ”Förlåt, jag bara saknar dig”, mumlade han och jag log snett. ”Well, du ser mig snart”, sa jag längtande. Chris alarm började låta och jag höll för ena örat. ”Jag längtar”, svarade Justin och det pirrade till i min mage. ”Jag måste gå. Har sånglektion som jag inte kan bli sen till”, sa jag motvilligt. ”Hej då sötnos”, sa Justin och jag log. ”Hej då”.

”Bieber”, frågade Chris surt. Jag nickade och la mobilen på bordet bredvid mig. Han log lite mot mig, men leendet nådde inte ögonen. Perfekt.

Justin’s perspektiv:

Jag andades djupt ut när vi lagt på. Saknaden var redan stort, och det var inte konstigt. Jag hade precis fått tillbaka henne, och nu var vi redan på olika platser. ”Justin?”. Jag vände mig om och mötte min mammas blick. Hon stod i dörröppningen på hotellrummet med ett oroligt leende på läpparna. ”Hur är det?”, frågade hon och sjönk ner bredvid mig på sängen. Jag svalde och lutade huvudet mot hennes axel. ”Jag saknar henne”, mumlade jag och hon ryckte till lite. ”Det var det jag tänkte prata om”, sa hon och jag kollade rakt på henne. ”Vad menar du?”, frågade jag tveksamt. Tveksam över var det här var på väg. ”Du har ju precis gjort slut med Selena, är det verkligen dags att redan träffa en ny?”, frågade hon osäkert. Jag morrade till. Jag gillade inte vart mamma tog det här. ”Du får acceptera att jag och Fel dejtar”, sa jag allvarligt. Hon la en hand på min axel. ”Det gör jag. Jag gillar henne, Felicia alltså, hon är en riktigt trevlig ung flicka”, sa hon och jag visste att något mer var på väg. ”Men, det kanske inte är det bästa Justin…”.

Tid: 19:50 l datum: 2011-12-07

Chapter 25 - That's it

”Det här skulle varit våran första kyss”, mumlade Justin nöjt mot mina läppar. Jag andades hackigt och andfått. Jag kysste honom snabbt igen och såg han sedan mjukt i ögonen. ”Släpp mig aldrig Justin Drew Bieber”, sa jag allvarligt och han log. ”Det lovar jag Felicia Stone”, sa han och tryckte sina läppar mot mina igen.

Vi promenerade tyst igenom flygplatsen. Tyst och tyst var det inte direkt, Justin’s alla fans stod såklart och skrek som galningar. Chris hade sin högra hand nerstoppad i sin jeans ficka, och den andra satt med ett hårt tag om sin väska. Justin gick några steg framför, och varje gång han vände sig om för att möta min blick, klämde Chris hårdare om handtaget. ”Vad?”, frågade jag irriterat Chris. Han mötte min blick och försökte gömma undan sin arga blick. ”Va?”, frågade han och log lite. Jag drog till i hans arm så han stannade till.

”Varför alla de där blickarna mot Justin?”, frågade jag viskandes. Jag ville inte att några fans skulle höra. Chris skruvade på sig och jag brände fast min blick i hans. ”Svara”, sa jag bestämt. Chris kollade mig i ögonen och jag blängde tillbaka. ”Jag lovade mig själv och Justin, att om han någonsin rörde dig igen, skulle han inte göra det utan problem”, sa han allvarligt. Jag suckade hårt. ”Det är inte ditt beslut. Du får helt enkelt acceptera att vi dejtar igen”, mumlade jag och kollade undan från Chris för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. ”Jag kan omöjligt acceptera det. Han är inte värd någon som dig”, sa han argt och tog ett tag om mina armar. Jag blängde ilsket på honom. ”Men det är som sagt inte ditt beslut”, sa jag och skakade mig av hans händer. Han såg bara argare och argare ut. ”Jag kommer inte låta han göra så här mot dig igen”, sa han bestämt och vi började långsamt att gå igen. Justin, som hade stannat några meter framför oss, kollade oroligt på mig. Jag mötte hans blick med ett lugnt leende och försökte dölja det som rasade inom mig. Han log snett tillbaka, men såg såklart igenom mig. Han märkte att något var fel. Fasen.

Justin’s perspektiv:

Felicia kunde inte dölja det rasande ansiktsuttrycket för mig. Hon kunde det bara inte. Även fast hon försökte. Jag mötte Chris blick och han blängde rakt in i mina ögon. Jag visste att han inte tänkte låta oss vara. Och det hade han rätt i. Jag hade inte behandlat Felicia rätt, och han gjorde allt för att skydda henne från mig. Vi fortsatte att gå mot flygplanet under tystnad. Vi bordade snabbt planet och jag tog min plats framme vid dubbelsätet, väntades på Fel. Chris kom på med ett ilsket ansiktsuttryck…men ingen Felicia. Jag tog tag i hans tröjärm. ”Vart är Felicia?”, frågade jag oroligt. Kanske var det dumt att oroa sig redan. Chris suckade. ”Någon Ryan mötte henne utanför”, sa han menande och nickade utåt. Jag såg ut genom fönstret där minsann Ryan stod med armarna om henne. ”Okej, nu räcker det”, mumlade jag och reste mig upp igen. Jag trängde mig förbi mamma och Scooter som direkt utbytte några snabba blickar med varandra. ”Jag ska bara hämta Fel”, sa jag och höll upp händerna i luften.

Med några snabba steg var jag ute på asfalten. Fansen inne på flygplatsen började skrika igen och jag drog upp min luva över huvudet. ”Fel, kommer du?”, ropade jag och hon vände sig om. ”Kommer”, mumlade hon och Ryan mötte min blick. Jag gick fram till dem och stoppade händerna i mina jeans fickor. ”Dude!”, sa Ryan högt och släppte taget om Felicia. Han dunkade till sin hand i min rygg och jag flinade lite. ”Butsy!”, svarade jag och dunkade till honom med. Kanske hade jag bara inbillat mig saker. Ryan var min bästa vän trots allt. Felicia skrattade till och jag log lite. ”Så, du har mött Fel?”, sa jag frågande och kollade på Ryan. ”Ja”, sa han med ett litet flin. Jag blängde kort på honom och tog sedan Felicia’s hand i min. Hon såg förvånat på mig, men flätade sedan samman våra fingrar. ”Dags att gå sweetie”, mumlade jag i hennes öra och hon log mot mig. Ryan såg snopet på våra händer. Sedan svalde han lite. ”Så, ni dejtar?”, frågade han och flackade mellan våra ansikten. Felicia kollade osäkert på mig och jag kramade hennes hand hårdare. ”Ja”, sa jag sedan bestämt. Ryan kliade sig i nacken och backade diskret ett steg från Felicia. Det lugnade mig lite. ”Vi hörs man”, sa jag och log lite. Ryan verkade fortfarande vara chockad över det han nyss fått reda på. ”Det gör vi”, mumlade han. ”Ses Ryan”, sa Felicia och sedan vände vi oss om mot flygplanet.

Felicia kollade nyfiket på mig och bet sig i läppen. ”Vad?”, frågade jag flinandes. ”Hur tänker du Bieber?”, frågade hon och kollade menande ner på våra händer. Jag log och kollade ner på henne. ”Ryan behövde få veta”, sa jag och hon skrattade till. ”Det var inte det jag menade. Dina fans Justin”, sa hon sedan och jag log snett. ”De behöver också få veta”, sa jag och ryckte på axlarna. Felicia kollade in i mina ögon igen och flinade sedan. ”Så, du vill berätta för dem om oss?”, sa hon mer som ett konstaterande än en fråga. Jag svingade våra händer i takt med våra fotsteg och kollade framåt mot trappan. ”Ja”, sa jag leendes. Felicia log och kollade ner i marken. Vi gick tillsammans uppför trappan och in i planet där mamma mötte oss med ett skeptiskt ansiktsuttryck. Inte konstigt alls. ”Vi måste prata om det här Justin”, mumlade hon i mitt öra när jag och Felicia passerade för att sätta oss ner. Jag hummade bara som svar och satte mig sedan ner. Felicia tog platsen bredvid mig och vi flätade samman våra fingrar igen. Jag lutade mig närmre Felicia och kysste hennes kind. Hon slöt ögonen och log snett. Sedan lutade hon sig mot min axel och jag la min arm runt hennes axlar. Bakom oss kunde jag höra Chris morrande ljud och Felicia suckade. ”Han kommer inte låta dig vara”, mumlade hon och gosade sig in i min famn. Jag kysste hennes panna och log snett. ”Jag bryr mig inte”, svarade jag och höll henne hårdare mot mig.

Just nu i det här ögonblicket, med den mest fantastiska flickan i hela världen i min famn, kunde jag inte bry mig mindre.

Tid: 14:15 l datum: 2011-12-06

UPDATE: Ny design uppe, tyxs? ser du den inte , uppdatera sidan eller tryck f5 :)

Chapter 24 - I missed you

”Felicia?”. Jag tittade upp och mötte Ryan’s blåa ögon. Han stod lutad mot loge dörren och jag log blygt. ”Hej Ryan”, sa jag och klev ur Chris famn.

”Urgh…”, stönade jag fram. Jag rullade runt i sängen och gnuggade mina ögon. Osmart drag. Mina händer färgades genast i svart. Jag satte mig långsamt upp ur sängen och kollade mig trött omkring i hotell rummet efter en klocka. Bara efter något som kunde berätta för mig hur mycket klockan var. Runt halv fyra på eftermiddagen. Jag stönade igen och slängde mig tillbaka mot kuddarna.

”Morgon trött?”. Jag kände genast igen rösten. ”Justin, vad gör du här?”, mumlade jag och mötte hans blick. Han låg bredvid mig, och jag kunde omöjligt förstå hur i hela världen jag inte märkt honom innan. Han reste sig upp och stödde sin kropp med sin armbåge. Han kollade mig djupt i ögonen och flinade sedan. ”Jag vet. Jag ser hemsk ut”, mumlade jag och han skrattade till. Jag la mina händer framför mina ögon och skämdes över att han såg mig såhär. ”Hey, sluta”, mumlade Justin och flyttade undan mina händer. Jag blängde snabbt på honom. ”Kunde du inte varnat mig att du var här, så jag kunde fixa mig i ordning”, sa jag anklagande. Justin smekte undan en hårslinga ur mitt ansikte och jag gav honom en konstig blick. ”Vad?”, frågade han och såg oförstående på mig. ”Vad håller du på med?”, frågade jag och han log lite snett. ”Jag sa att jag skulle kämpa för dig”, sa han menande. Jag slog ner blicken och rodnade. Diskret flyttade jag mig bakåt och Justin lät ut en suck ur hans mun. Han la sin lediga hand runt min midja och höll mig i ett sten grepp. Inte så att det gjorde ont, utan att han på ett sätt berättade för mig att han hade mig.

”Jag ångar mig. Ångrar allt som jag gjorde mot dig”, sa han med mörk stämma och såg djupare och djupare in i mina ögon. En konstig känsla spreds i min mage. ”Snälla, om jag hade betytt så mycket för dig som du säger, varför ljög du för mig? Trodde du att jag seriöst skulle uppskatta att du höll mig undan sanningen?”, sa jag förvirrat med ett stenhårt tonfall. Justin sänkte blicken och skakade långsamt på huvudet. ”Jag vet inte hur jag tänkte. Att bara vara ensam med dig gör så hela min tankegång rubbas. Jag kunde inte berätta för dig heller, för jag ville inte förlora dig. Själviskt, jag vet”, sa han ärligt. Han fortsatte att skaka på huvudet och jag bet mig i läppen. Han talade sanning. Och jag förstod honom faktiskt. Jag ville inte heller förlora honom, men nu var det annorlunda. Nu höll jag på att skuta honom ifrån mig. Det ville inte att det skulle hända igen.

Jag knep min hand om hans tröjkant och drog mig lite närmre. Justin verkade förvånad över mitt drag, men tryckte mig sedan beslutsamt mot hans kropp. Han tryckte sina läppar mot min panna och jag la mitt huvud mot hans bröstkorg. ”Jag har saknat dig”, mumlade jag och Justin höll taget ännu hårdare om mig. ”Jag har saknat dig med”, svarade han och flätade samman våra fingrar. Jag log och kunde egentligen inte förstå att jag gjorde det här. Att jag just nu låg i Justin’s famn igen. Det trodde jag att jag aldrig skulle göra igen. ”Så, hur ska du göra med Butler?”, mumlade Justin mot min kind och jag ryste till när han trevade sin väg ner mot min mungipa med sina läppar. ”Förstör inte det här med att ta upp honom”, mumlade jag och njöt av ögonblicket. ”Du har rätt”, svarade Justin och skrattade sedan till. ”Vad?”, sa jag och kollade in i hans ögon. Han log och smekte min kind med hans tumme. ”Jag är bara så lycklig. Jag hade inte trott att jag skulle få hålla dig i min famn igen. Någonsin. Jag hoppades, såklart. Men inte mycket”, viskade han och jag log. Jag drog mig intill honom igen och lutade min panna mot hans. Han tittade in med sina underbara ögon i mina och jag log ett snett leende. Hela jag skrek efter honom. Trånade efter honom. ”Justin…”, började jag, men avbröt mig själv snabbt. ”Fortsätt”, sa han och smekte min kind igen. Jag bet mig i läppen och flackade med min blick mellan hans ögon. ”Kyss mig”, viskade jag tyst. ”Va?”, frågade Justin och jag förstod att han inte hört mig. ”Kyss mig”, upprepade jag och svalde. Justin flinade till och log sedan stort. ”Är du säker?”, frågade han leendes. ”Ja, gör det nu innan jag kanske ångrar mig”, svarade jag. ”Det vore klokt”, höll Justin med mig om. Han la ett finger under min haka och jag andades nervöst till. Några sekunder senare möttes våra läppar prövande. Justin tryckte mig försiktigt närmre. Våra tungor möttes samtidigt och jag tappade kontrollen över mig själv. Justin kysste mig mer vågat, mer passionerat än vad vi någonsin gjort förut. Kyssen tog bokstavligen andan ur mig.

Tid: 21:12 l datum: 2011-12-05

Well, jag anatar att ni förstår vad det här betyder. Jag fortsätter, fortsätter för att era kommentarer faktiskt fick mig att ändra mitt beslut. Så tack vare alla er, så kommer jag fortsätta. Ge er lite creds för det, bara för att ni är underbara! ♥

Jag lägger ner!

Det är sant det som står i rubriken. Jag har inte tiden längre att kunna skriva Chapters åt er. Inte tiden att sitta ner och göra era designer. Inte tid till något längre.

Jag ville inte att det skulle bli så illa att jag var tvungen att sluta, men det ser ut som det nu.

Jag vet inte hur jag gör med "Mama Jan's singing school" än. Jag kanske skriver klart den och lämnar bloggen eller så slutar jag den bara här.

Har inte riktigt bestämt mig än om det blir så att bloggen läggs ner, men jag kommer underrätta er så fort jag bestämt.

Förlåt för hur det kanske blir.

Jag älskar er ändå! ♥

UPDATE: Just nu så kommer jag fortsätta på novellen. Designerna läggs ner och jag kommer fullt att fokusera på mitt skrivande. Men förvänta er inte en super uppdatering...jag jobbar på det!

Som innan, Jag älskar er fina underbara läsare ♥

Jag är borta i helgen

Förlåt för den KASSA uppdateringen! Har bara mycket nu med föreställningar.

Chapter 24 kommer imorgon (söndag) någongång.